Lev
"Det är inte i första hand en uppmaning utan ett utryck för längtan efter ett helt liv.
När vi föddes var det någon som lyfte oss ur mammas sköte. Det fanns bara en enda önskan hos alla som stod omkring oss.
Den önskan handlade inte om att man skulle bli duktig, lyckad eller moraliskt oförvitlig. De fanns bara en sak som var viktig. I deras röster, i deras ögon fanns en enda önskan - Lev!
Sen växer man upp och får ansvar, blir sårbar, får sorg.
Och hela tiden längtar man efter att någon skall se på mig som denna första gång då jag föddes. Någon som ser in i mina ögon och säger Lev!"

Så försöker jag att beskriva den musikal jag jobbat med under det senaste året. Den 17 april har vi, en ensemble på nästan 200 personer, premiär och just nu handlar mitt liv om att prestera så bra som möjligt. Som i livet i övrigt så vill man ju ha goda recensioner.

Jag fyller 45 år efter jul och om jag får leva ett långt liv så är det halvvägs nu. Å andra sidan kan det ju ta slut i morgon. Man vet ingenting om framtiden.
Det jag vet är att nuet inte kommer tillbaka och det kan både vara skönt och skrämmande.

Jag tillhör dom som fick barn tidigt. Innan jag var 30 hade jag tre stycken. Livet handlade då mest om att hämta och lämna barn, byta blöjor, bära på kolikskrikande små, trösta och gosa.
Folk sa till mig att jag skulle ta vara på den här tiden. Den skulle vara den bästa av tider. - Bästa, tänkte jag och blev förtvivlad. Det var ju så jobbigt!

Det har i hela mitt liv funnits en känsla av att det kommer att bli bättre sen. När jag var 13 år drömde jag om att få bli 15 år. Då skulle jag få ta över min pappas gamla moped, en ILO speed Monarped årsmodell 1959 med Saxmotor. När jag väl fyllde femton hade kompisarna fått nya mopeder och min orkade knappt sega upp i 25 km i timmen.
Då längtade man efter att bli 18 så man kunde få körkort. Sen ville man bli 21 så att man blev myndig. - Va, gott det blir när man flyttar hemifrån! Sen ville man flytta ihop, få barn och då tänkte man på vad skönt det skulle bli när barnen blivit lite större.

Jag tror att det var då jag började inse vad det var jag höll på att göra med mitt liv. Skulle det fortsätta så här så blev jag aldrig nöjd med det liv jag levde.
Det fanns alltid några fler önskningar. När jag får lite mer pengar, då! När barnen flyttar hemifrån, då! När jag får pension, då!

Insikten fick mig att börja njuta av att lämna och hämta barnen, att bära på kolikskrikande små, att trösta och gosa.

Det var mitt liv jag höll på att trampa på. Jag såg framför mig bilden av mig själv som 86 årig man som ligger inför döden. Varför just 86? - min farfar var 86 när han dog.
Egentligen skulle jag kunna skriva 66 år i stället eftersom min pappa helt hastigt dog då. Men det känns lite sjukt att datera sin tänkbara död så tidigt. Ändå började tankarna gå så när pappa dog bara tre år efter sin far. Med lite oro i kroppen smög sig misstanken in om det också skulle vara tre år mellan mig och min far. Ogrundad rädsla är lika jobbig som väl grundad men det kändes lite lättare när väl den 19 september 2000 passerats.
Men tillbaka då till bilden av mig som 86 åring inför döden. Det stod helt klart att om jag inte ändrade fokus så skulle jag slarva bort mitt liv.
Jag stod vid skötbordet och bytte böja på min yngsta dotter Sara. Det var då jag bestämde mig. Jag sa det högt och tydligt till mig själv - Detta är mitt liv!

Så pussade jag lillan på magen och gnuggade med näsan mot hennes knubbiga händer och så viskade jag - vad du än gör min lilla prinsessa så, lev!

När jag nu sitter och skriver på en musikal som handlar om att leva så är det med en bakgrund av att vilja vara högpresterande, socialt kompetent och driftig.

Det var så man fick sitt värde.
- vad duktig du är!

Och man ville ju vara duktig. Vara en som folk kunde lita på, en som man talade väl om.
Men när allt mer handlar om att visa på att man duger då börjar själva livet suga.

Det är därför jag skriver till mig själv om musikalen:
"När vi föddes var det någon som lyfte oss ur mammas sköte. Det fanns bara en enda önskan hos alla som stod omkring oss.
Den önskan handlade inte om att man skulle bli duktig, lyckad eller moraliskt oförvitlig. De fanns bara en sak som var viktig. I deras röster, i deras ögon fanns en enda önskan - Lev!
Sen växer man upp och får ansvar, blir sårbar, får sorg.
Och hela tiden längtar man efter att någon skall se på mig som denna första gång då jag föddes. Någon som ser in i mina ögon och säger Lev!"

Ulf Eriksson